Känslorna är så starka.
Att drömma om och längta till och vilja något annat än det som är
blir till sist allt annat än njutbart.
Ett allt slukande, allt överskuggande trånande som förtär mig
i det nu som istället helt går mig förbi.
Jag klarar inte att leva i en så starkt känslomässig tornado.
Jag behöver vara,
här och nu.
Närvarande i det som är.
Att sträva utan att förlora mig i det önskade resultatet av mitt flit.
Att låta livet vara vad det är nu.
Att njuta av min längtan utan objekt.
*
Speglar mig i en kraft som älskar mig. Som jag är.
Det är vad som helar.
Så kan jag leva, och så frodas jag.