I mitt missbruk hade jag bara ett enda jag lyssnade på- mitt rasande, krävande, bottenlösa hål som överröstade allt annat med sin dånande, outsläckliga lystnad efter berusning. Det var det enda jag hörde. Det enda jag anammade som behov värt att tillfredsställas i min existens. Ett fruktansvärt fattigt och sinnessjukt liv...
Idag har jag mycket som pockar på min uppmärksamhet och ibland vet jag inte vad det är som ropar på att ses över. Jag som aldrig utvecklade en sund förmåga till att lyssna på mina signaler och ta hand om mig har nu som tillfrisknande ibland svårt att förstå vad det kan vara som försöker göra sig hört. Vanliga och elementära behov som till exempel hunger kan jag förväxla med irritation. Eller behov av träning med att jag behöver vila. Behov av vila som att jag behöver lägga på ett extra kol. Sen har jag anstormningar av känslor och att bejaka dom- en ocean av försiktig pejling att navigera...
Med tiden, jag har nu varit fri från sinnesförändrande medel i 5 år och 8 månader, har jag märkt att jag sakta men säkert blir säkrare på att pricka rätt och lyssna in vad mina signaler uttrycker. Ända sen jag träffade på människor som tillfrisknade har jag trott på att det finns ett sätt för en beroende som jag att leva ett rikt liv med den här i grunden livsurlakande sjukdomen. Med den tilliten, den påtagliga livskvaliteten jag upplever hos andra och mig själv och med de faktiska bevis jag fått på att det här fungerar för en beroende i längden blir det ett enkelt val att stanna kvar i min tolvstegsförening. Även om jobbet med mig själv inte alltid är lätt... Men lätt värt det ;)
Nu är det dags att lyssna på klockan som säger "Kuckeli-Uuupp-med-barnet". En ny vecka står för dörren. Jag önskar dig en härlig en kära läsare och på återseende hoppas jag :)Labels: Beroende, Beroendesjukdom, Mamma, sinnesförändrande, Tillfrisknande