Isolering i sällskap med andra är något jag alltid levt med. I min bok beskriver jag upplevelsen av detta tillstånd från mina första minnen. Nu i mitt tillfrisknande har jag fortfarande en läggning till att uppleva isolering trots att jag är med andra människor eller faktiskt har nära och kära bara ett samtal bort. Jag är så enormt tacksam att jag går på mina tolvstegsmöten så att jag förstått att jag inte är ensam om att ha den lögnen ekande mellan mina öron och störande i mina känslor och att det finns saker jag kan och måste göra för att bryta den vanföreställningen.
Idag har jag haft en till det yttre perfekt söndag. Lugnt, mys, gott att tugga i mig, mitt barn och älsklingen nära, men inom mig har jag liksom tittat inifrån och ut på världen utan att släppa in någon på riktigt, utom under kortare stunder. En känsla av ensamhet och utanförskap har gång på gång blivit starkare och tagit över den verkliga värme jag egentligen haft att ta del av. Det här med föreställningar om utanförskap är en stor del av beroendesjukdomens självbedrägeri.
Vad som gjorde att jag klarade ut det den här gången var att jag tack vare vad jag hört på mina självhjälpsmöten gick emot avgrundsisoleringens illusoriska och nedbrytande lockelser och agerade. Som jag gjort så många gånger förr sedan jag blev drogfri...
Efter att vi ätit middag och älsklingen dragit hem till sitt gick jag ut. Jag tog en promenad till affären först, sen rådgjorde jag med mig själv och min magkänsla om jag skulle gå upp på stan eller till min mötesgrupps lokal där jag visste att det skulle finnas folk. Möteslokalen vann efter en stunds velande och TACKSAM är jag för det. På vägen dit pratade jag med en av mina bästa vänner och väl där fick jag en halvtimmes pratstund med en tjej på tu man hand. Verkligheten kom sakteliga åter i en någorlunda mindre skev dager och nu, två timmar senare, är jag så gott som tillbaka i verkligheten... Märklig sjukdom jag har!
Att höra saker som att beroendesjukdomen använder min egen röst i mitt eget huvud för att lura mig till att följa destruktiva, och i förlängningen till och med dödliga impulser, tedde sig som vansinniga analyser för mig i början av min drogfrihet. Jag bet mig ändå fast i tolvstegsprogrammet eftersom så många verkade klara sig och levde kvalitativa liv. Nu förstår jag vad som menas med att lögner ter sig som sanningar mellan mina egna öron... Ett övertydligt exempel har jag ju med nikotinet där rösten säger till mig att livet skulle bli bättre, skönare, lättare och fabulösare med en snus eller en cigarett. Det är ju ett väldigt genomskinligt exempel. Ett mindre tydligt kan vara att välja bort en sund rutin för att den stör ett annat mindre sunt beteende. T.ex. låta bli att skära grönsaker till maten därför att jag längtar efter att få sitta och surfa på fejjan ;D
Det är mycket med det hela och just nu är väldigt tacksam att jag brutit lögnens grepp om mig än en gång. Det här är något som drabbar mig många stunder på en vecka. Oftast flera gånger om dagen. Det är bara styrkan i vanföreställningen som varierar och min förmåga att hantera tillståndet. Jag har inga illusioner om att det här kommer att gå över under min livstid utan förstår att jag behöver vara vaksam och ta hand om mig för att lögnen inte ska ta över min världsbild igen. Jag "levde" alltför länge under dess välde...
Det var djupa reflektioner denna kväll, men att ha tagit mig ut på andra sidan av en sån här attack är alltid lika befriande. Att få skriva om det hjälper också märker jag :) Självcentreringen som är en av de starkaste symptomen i beroendesjukdomens grund gör att jag inte hanterar såna här attacker såsom de flesta andra människor. Alla drabbas av sånt här men min självcentrering förstorar omfattningen av det falska utanförskapet...
Så, tack för att du finns kära medmänniska och som alltid hoppas jag på återseende ;)
Kram till den som vill ha och trevlig kommande vecka på dig!Labels: Beroende, Beroendesjukdom, Bok, Drogfrihet, Missbruk, Tillfrisknande