Ibland är det overkligt för mig att jag faktiskt bor! Jag var hemlös i 22 år och enligt min terapeut på behandlingshemmet, som jag var på 2005, har jag egentligen varit hemlös i hela mitt liv eftersom jag flyttade minst 12 gånger med min familj ända sen jag var åtta månader gammal. Jag har räknat ut att jag flyttat 66 gånger sammanlagt och då har jag inte tagit med alla buskar och trappor ;)
Det har blivit bättre under de här 5 åren som gått sen min dotter och jag flyttade in här. I början kröp väggarna på något alldeles fruktansvärt. Idag kan jag faktiskt känna en hemkänsla ibland. Det är fortfarande inte den känsla som dominerar men jag har lärt mig acceptera att jag danats i ett tillstånd av flackande och jag är tacksam att jag har en trygg och stark hemkänsla inuti mig istället.
Idag är den Nya Soffans dag här hemma. Det är alltid upplyftande när möbelnytt händer mellan dessa väggar och jag tror att mysfaktorn har höjts en grad eller två. Jag har inte haft ork att slappna av än- jag blev klar med hela projektet för en halvtimme sen. Imorgon ska jag se till att skapa minst en stund av trevnad på dess fräscha dynor. Dottern har jublat och redan invigt med sin dator och tv-spel. Hon ville också sova i den men där satte jag stopp! Skoldag imorgon och jag tänkte att jag kanske får en stund för mig själv i den när hon somnat in.
Första gången jag bytte soffa grät hon i timmar... Idag kan vi både möblera om, sortera ut saker och, tydligen, byta ut vår soffa utan att världens undergång lurar runt hörnet. Livet går framåt!
Nu är jag helt förbi kära läsare! Sängen lockar men jag ska försöka sitta upprätt i soffan och njuta en liten stund. Jag älskar mitt hem på mitt sätt. Jag älskar verkligen att ha ett hem- utan tvekan! Med tiden blir allt bara bättre och bättre.
Jag önskar dig ett trevligt slut på den här veckan. Och som alltid, kära läsare, hoppas jag- på återseende!Labels: Behandling, Hemlös, Jag ville bara dansa, Uteliggare