5 dagar till Göteborg

   Varje gång jag åker upp till Göteborgstrakten märker jag hur jag kommer längre och längre från det gamla livet. Jag var hemlös i mitt missbruk men inte som den bild de flesta får upp av en hemlös. Visst bodde jag ute och i trappor och källare men det fanns långa perioder av flackande på centrala hotell när pengarna flödade och det var vinter. Även flera år där jag bodde i en husvagn som jag flyttade runt på parkeringar mitt i stan.

   För mig var hemlösheten en frihet. Den var självvald. Mitt sinnesförändrade tillstånd och den ständiga jakten på droger var ett slaveri men obundenheten i mitt boende var det som gav mig en känsla av oövervinnerlighet. Min planet, mina gator och torg och obundenheten till ”normala” plikter gav mig en upplevelse av att ha ryggrad mitt i tillvaron där jag egentligen var helt styrd av att alltid fixa mer droger.    Det var kanske en balans jag skapade för att inte helt gå under i självförakt inför sanningen av ryggradslösheten i drogberoendet.

   Första gången jag kom upp sedan jag blivit ren mötte jag bara människor som jag kände igen från gatorna. Efter närmare tio år av vandrande dygnet runt visste jag precis vilka de andra vandrarna var, men då hade det gått drygt fem år eftersom jag flyttat till Malmö men det var ändå väldigt många jag kände igen. Det är en del cirkulation på folket men de flesta vandrar tills deras tid är slut här på jorden. Jag kunde faktiskt känna en stark längtan till det obundna livet. Inte till missbruket men de fina dagar när jag vaknade med solen och världen för mina fötter. När äventyret med det oplanerade låg och pyrde efter att upptäckas och skapas.

   Det var ju bara de fina stunderna som skimrade i en romatiserad dager, och oftast var dom just bara det - stunder. Dagarna som ”obunden” var alltid fyllda med hårt ”jobb” och undvikande av ordningsmakten. Det var väl därför som de rofyllda och vackra stunderna tedde sig så obeskrivligt ljuva också...

   I skrivande stund sitter jag och tittar ut över de vitpudrade hustaken i mitt kära Malmö, Turning Torso som glänser mjukt rosa i gryningsljuset och en blå himmel som lovar en upplyftande promenad framåt förmiddagen. Barnet pussades precis iväg till skolan och jag hör mannens lätt snusande andetag inifrån sängen (fick oväntat besök igårkväll ;) Förstår du hur lätt det är för mig att låta tacksamhet bära mig kära läsare! Det är som att leva en saga ibland... Och allt för jag till slut fick en önskan om att leva ett annat liv och att jag äntligen bad om och tog emot hjälp... Mitt tolvstegsprogram lär mig hur jag ska leva.    TackTackTacksam!!! :)

   Jag önskar dig en fin fortsatt dag kära du. Nu ska jag se till att göra en bra dag och planera in lite one-on-one med den strålande stjärnan som livnär vår underbara planet (eller two-on-two om Finingen kan följa med).

   Universeum i Götet. Snart kommer viii!

   Kram till den som vill!