När jag skrev "Jag ville bara dansa" var det ofta nattetid. Allt var stilla omkring och det smittade av sig inom mig. Jag stillade mig alltid en stund, någon sekund innan jag började för att fokusera en önskan i mitt innersta. Den lät ungefär så här:
"Låt mig få skriva något som kan hjälpa. Låt mig nå ut i stugorna så att människor som lider och drabbas av beroendesjukdomen kan få ett hopp, en styrka och tröst på sin väg."
Att jag nu får vara med i Hemmets Veckotidning, och det bara två månader efter boksläppet, är en sanndröm! I Sveriges största veckotidning har min debutboks avslöjanden och mina föreläsningar en mycket större chans att nå ut i vårt lands alla hörn. I förlängningen hoppas jag att få bidra till att underminera den livsfarliga sjukdomens härjningar - både för den som missbrukar men också för den människans nära och kära som är en ännu större del av befolkningen!
Man beräknar att det finns 500 000 missbrukare i Sverige och att varje sådan individ har tre närstående som drabbas och vars livskvalitet försämras på grund av missbrukaren. Det blir alltså en siffra på närmare två miljoner svenskar! Det är inte okej!
Jag hoppas få bidra till kunskapsspridning och därigenom sprida hopp där annars sorg och förtvivlan råder...
På en mer upplyftande not så har vi Malmöfestival här i stan och min snart 11-åriga dotter Krillet (älsklingen med stort Ä:s nya smeknamn på den "lilla" bad-galningen) har gjort succé på gågatan med att spela accordeon (dragspel). Jag är så glad att jag tvingat henne genom dessa år på Kulturskolan! Ett tag var jag den hemskaste, barnplågaren i stada!
"Man får inte tvinga barn i Sverige! Du förstår ingenting - det går inte att lära sig att spela med två händer när jag inte ens ser knapparna! Jag ska berätta för polisen!!"
Sen gick den då 6 och ett halvt-åriga förtryckta och missförstådda flickan bestämt några steg fram till soffan och slängde demonstrativt spelet så att det studsade på dynorna (beredd att fånga det ifall det riskerade att flyga ur).
Jag bemötte opedagogiskt hennes ilska med:
"Du kommer att tacka mig när du blir stor! Det kommer inte att hända att du får sluta så det är lika bra du gör din läxa! Det blir ingen tv förrän du i alla fall har försökt tre gånger till!"
Så småningom kom hon över hindren med att läsa noter och använda båda händerna tack vare tvångsövningarna kanske men mest på grund av hennes underbare och, till skillnad från mig, mycket pedagogiska lärare Magnus - en eldsjäl och en suverän pedagog för sitt instrument. Och nu har Malmöborna och Malmö Festivalen 2012's besökare fått skörda frukterna och serverats en ljuv krydda - en accordeonista med tåga! och mod! för ett helt kompani :)
Vem som är mamman, bonuspappan och som igår bonusfarmorn och mammans väninna har inte gått att ta miste på. Stort leende och applåderande har vi suttit på första parkett på fiket mittemots uteservering och njutit av 50 ggr "Du ska inte tro det blir sommar", 50 ggr "Fjäril vingad", 50 ggr allt möjligt om och om igen för att sedan ivrigt klappa in till repris ;)
Mitt hjärta svämmar över av tacksamhet på alla möjliga plan i livet just nu!
Kära läsare! Nu ska jag släppa dig till andra göromål med önskningar om en fin fortsatt vecka och att vi ses snart igen!
Stor kram till den som vill och härlig fortsatt indiansommar på oss alla!
HajHaj!
Labels: Alkohol, Beroende, Beroendesjukdom, Bok, Droger, Drogfrihet, Föreläsning, Hemmets Veckotidning, Intervju, Jag ville bara dansa, Lotten, Lotten Säfström, Säfström, SVT