Livet som förlovad har tillfört en stabilare känsla inom mig. Dagligdags lever jag i en yra känslomässigt och det går väldigt hit och dit, upp och ner och stundtals i sidled. Att jag väntade 5 1/2 år in i tillfrisknandet innan jag skaffade mig en relation var nog lika mycket instinkt för mitt väl och ve som att jag inväntade den rätte ;) Att gå in i ett förhållande för tidigt hade antagligen varit katastrofalt för min personliga återhämtning, utveckling och sociala införlivning.
Livet är en ständig upptäcktsresa om vad jag har för plats i världen, hur den världen ser ut och vad den kan erbjuda mig. Om jag haft en parrelation hade jag antagligen gått in i den med hela huvet och stannat upp i för tidigt. Sen hade jag min mammaroll att komma till rätta med.
Svårigheten med att vara självständig och även att se till mitt barns bästa är ju inte unikt komplicerat bara för att jag är beroende. Alla har en daglig vågskål med såna överväganden. Men jag tror att som beroende har jag en upplevelse av att mina angelägenheter är väldigt personliga och originella - men dom känslorna och tankarna är just det - bara en upplevelse. Skillnaden är bara att jag behöver påminna mig om att jag är en vanlig människa med vanliga bekymmer och glädjeämnen... ;)
Bara för idag ska jag se till att gå på ett lunchmöte i en tolvstegsförening som jag är medlem i. Förra veckan, som var en av de mest turbulenta veckor i hela mitt liv gick jag på för lite möten... Jag brukar hålla 3-4 i veckan och när det är särskild känslomässig yra ökar jag på det antalet i mån av tid. I fredags kväll, innan vi skulle in på Django (underbart mumsig film, som alltid Tarantino!) höll jag på att börja gråta och var extremt självcentrerad. Bristen på "medicinering" var övertydlig. Jag hade bara deltagit i ett möte på tisdagen. Jag har oftast balans/sinnesro mitt i känslornas berg- och dalbana som är min vardag och det är bara för att jag håller mitt tillfrisknande aktivt och i förgrunden. Jag är tacksam att det går så fort för mig att komma i obalans! Det gör att jag aldrig kommer att glömma vem jag är och att jag har en beroendestörning. Häpp!
Kära läsare! Nu ber jag att få önska dig en fin vecka. Det är nu det börjar bli lite tufft och något segt med mörkret tycker jag. Sen jag började med D-vitamin för drygt tre år sen (Mycket bra artikel om D-vitamin i Illustrerad Vetenskap) har mina vintrar ändå varit som förbytta plus att jag och Lill-Krillet knappt är sjuka längre.
Googla på det och som det står i artikeln är den rekommenderade dagliga dosen alldeles för låg. Dom flesta jag pratar med har fått ett nytt liv sen dom började med tillskottet. Alla som lever ovanför Medelhavet har för låg dos i kroppen. För att få i oss behovet behöver man vara naken i solen på ekvatorn i 30 minuter per dag så även människor som bor i Afrika och jobbar på kontor bör tillföra D-vitamin ;D
Häpp2! Så där ja! Då fick jag in min årliga D-vitamin predikan LOL!
Stor kram till den som vill! Nu ska det smattras vidare med Bok2 och därmed avrundar jag med ett ljust och friskt rung -
HajHaj! :)Labels: Beroende, Beroendesjukdom, Debutbok, Familj, Förälder, Författare, Jag ville bara dansa, Lotten, Lotten Säfström, Säfström, Tara