Sunday, 6 April 2014

Jag är en människa bland andra människor – jag är som du. P1 - Gudstjänst 140406

Försoning för mig är att sätta dom där bra idéerna till verket.

Text av Lotten Säfström. Lästes i P1 - Gudstjänsten 140406 

Jag är en människa bland andra människor – jag är som du.


Upplevelsen var så stark. Så stark att jag trodde att den var sann.
Trots att jag hade mänsklig kropp som du,
blev välkomnad och saknad av dig, till och med tagen i din famn,
tog upplevelsen av att jag skulle vara annorlunda fart
i en hänsynslös och självförintande upplevelse av utanförskap.


Den tillhörighet mitt innersta törstade efter dränktes i vanföreställningens styrka,
men undermedvetet, oupphörligt, värkte min längtan efter att få vara tillsammans med dig.


Jag var aningslös om att det var ur min isolering som smärtan pulserade.
För att stilla denna värkande längtan
efter att vara en bland andra, ett med dig,
började jag bedöva.
Alla mina sinnen måste bli döva.


Det hjälpte inte vad du sade till mig.
Det hjälpte inte att du grät för mig.
Det hjälpte inte att du bad mig och gav mig allt.
Då var jag nästan onåbar.
Jag följde livsföraktande impulser som om jag vore osårbar.
Du satte spår, men jag dolde beröringspunkterna för oss båda.


Jag hade inte förmågan att skingra stormen mitt i villfarelsen som jag var.
Att jag inte hörde hemma med dig, på vår jord, blev mitt slagord.
Jag visste inte vad som fattades mig och slogs mot allt skört och mänskligt.
Och du, kära du, blev utmålad som ett hot - du stod ju för allt som jag inte begrep.


Dina försök att bjuda in mig omvärderade jag till försök att hindra.
Dina ord av omtanke om mig bemötte jag som att du vore näsvis.
Dina önskningar för min välfärd avfärdade jag som att du lade dig i.


Jag skyllde allt på dig i en enda svada –
Låt mig vara ifred! Det är din värld, det är dina val!”
Jag slogs mot att jag var som du, och att du var som jag.
Jag slog bort att vi lever här tillsammans.
På så vis gjorde jag oss illa. Oss båda mycket illa.


________________________________________________________


Längtan efter dottern fast hon var där
väckte en första aning om min osunda isolering -
djupt inom mig slog aningen om saknaden av tillhörighet
sin första lilla rot.


Tydligheten om min oförmåga som förälder
i kontrast till alla idylliska fantasier
blev skjutsen mot ljuset och nykterheten.
Det tog tid,
och först och främst tog det en medmänniskas mod att lägga sig i.
Det räddade mitt liv.
Jag visste inte att jag var så sjuk av mitt beroende.
Jag fick beroendevård, en krycka mot att ta de där första stegen.


Till slut måste jag själv ta klivet fullt ut.
Ett rop steg ur mitt innersta rum -
Hjälparen, hjälp mig.
Snälla. Jag kan inte mer.
Vägled mig till att få sätta sunda spår,
ge något av substans, göra nytta av min plats på jorden.”
Jag sträckte ut en hand och blev visad vägen.


Allt det jag hävdat att andra var skyldiga till -
skövlande av världen,
beundran av utsugare,
att tveklöst låta barnen ärva en utarmad värld -
allt detta, och mer därtill, var i själva verket sådant jag gjort.


Plötsligt var jag den enda skövlare jag kunde se.
Jag hade levt i en bubbla
där jag skulle få allt vad jag hade begär till,
där allt jag tyckte var rätt,
utan skrupler
eller moraliska kval.


Var det då möjligt att gå vidare trots den hänsynslöshet jag visat?
Hur kunde jag börja gottgöra allt jag gjort och skyllt andra för?
I vilken ände skulle jag påbörja resan i den värld jag aldrig erkänt som mitt hem?


Min önskan om gemenskap fick ett nyktert liv att spira.
Då gick luften ur villfarelsen om att jag är skild från dig.
Den avskilda upplevelsen började luckras upp.
Jag blev omskakad och utanförskapets invanda ramsa
bleknade i ljuset och värmen av vi-känslan.


En kvinna började växa fram - hon, människan, den som är jag.


Jag upplever äntligen att jag delar världen med dig,
äntligen lyssnar jag, tar i beaktande vad du säger.
I nuet vakar jag på att hålla min tillhörighet vid liv -
att vara tillsammans, i all enkelhet, är det rikaste jag upplevt.


Försoning för mig ligger enbart i praktiskt handling.
Det låter mitt samvete känna delaktighet den här dagen.
Min värld är mina val – vad jag gör är den jag är.
Jag ber ofta om mod och vägledning att få göra bra saker.


Så gott jag kan är jag lyhörd och ber om hjälp.
Så gott jag kan söker jag få beträda kärleksfulla, ansvarsfulla, vägar.


Mest av allt är mitt livs mening att leva livet i sund gemenskap.
Kärleken är störst.
En sanndröm i min verklighet är att äntligen få vara med,
att få uppleva delad glädje och sorg,
varvat med vardagens grå.
Att känna igen dig vid min sida.
För vi är väldigt lika. I grunden är jag som du och du som jag.




No comments:

Post a Comment