Det gick aldrig att vara förberedd på det här skedet i livet. Skedet när min mamma ska lämna sin kropp.
Allt vad hon ger mig än i denna stund där hon ligger och snusar efter en bra natt på salen. Allt vad hon gett mig i att hitta rätt stig till slut.
Att få vara här, att försöka vara lyhörd för hennes behov även de stunder när hon själv inte ser dom, att göra det hon gjort för mig så många gånger - ta hand om henne när behovet är som störst.
Fem dygn här på salen varvat med tolvstegsmöten samt långa Göteborgspromenader när syrran och hennes partner tagit vid. Nätterna har jag sovit här och nu ligger de närmsta 36 timmarna för mamma och mig, tete-a-tete i den mån nu mamma pratar men själsligen absolut. Vi har en så fin kontakt min mamma och jag.
Det svåraste med cancer är ju att är hon helt klar när medicineringen mot smärta och oro/ångest avtar. Vi pratar om viktiga saker så länge hon orkar men sen måste det bli tillbaka till avtrubbningen.
Hon säger "Nu måste dom nog komma med 'Dundret'". Dundret kallar hon de oerhört kraftiga doser hon får.
Tack och lov för onkologen på Sahlgrenska! Vilken personal! Vi är så tacksamma för allt dom kan och gör här!
Att kunna vara med. Att ha de år vi fått där jag varit i tillfrisknande. Att få finnas för henne nu.
Mitt i sorgen och oron är min tacksamhet gränslös i detta skede!
Stor kram till den som vill.
Nu avrundar jag dagens inlägg med en förbehållslös, alltomspännande kärleksbetygelse för all tid till min underbara mamma!
Jag älskar dig hela tiden finaste mamma! Du bor alltid i oss - nu och i evigheten.
Labels: Familj, Förälder, Mamma, Tillfrisknande