Äntligen har jag fått tillfälle att varva ner. Mycket praktiskt är undanstökat med rensning av hem, skolstart för Krillet och jag har gått ner i varv genom att nollställa mig helt. Jag var riktigt orolig det sista.
Tack och lov för min särbo som kan komma och vara den vuxne Krillet behöver när jag tar helt slut. Att det där med utbrändhet skulle vara ett kryphål för latmaskar är något jag mer och mer reviderar i mitt inre. Fyra och ett halvt år senare växer sakta, sakta en äkta acceptans in av att det faktiskt är så som läkarna säger till mig. Jag har nämligen fortfarande svårt att förstå att detta drabbat mig. "Kryphål för latmaskar"... Bah!
"Typiskt resonemang från er som bränner ut er. Det är nästan bara ni som inte tror på att det finns en sån här diagnos", sa läkaren till mig med glimten i ögat...
Jaja, tiden är min vän. Snart kan jag börja skriva igen och då kommer jag att känna mig nyttig, vilket är viktigt för mig precis som för alla människor.
Älsklingen har firats ut ur sin taxi har varmt välkomnats in på sitt nya arbete som verksamhetsansvarig på KRIS Malmö. Vilken chans i livet. Att få utvecklas på det sättet inom en förening som är så otroligt viktig för dess medlemmar.
Stort grattis igen Älsklingen! Du är bara bäst!
Snart får vi en tonåring i familjen!!!
:D På lördag smäller det :D
Blir hon La Krill då kanske? Hm... Måste fråga!
Det blir fiiin present som alla samlat ihop till - hon vet själv vad det blir eftersom hon är stor nog att få välja något nyttigt, roligt, oumbärligt och coolt. Det blir som 40 presenter i en. En dator som är så kraftfull att hon obehindrat kan använda sina musikprogram, spela sina spel och surfa, digga YouTube och kolla film samtidigt ;)
Dagens tonåringar!!!
Hela släkten lever nu av soppa på spik till påska - hehe.
JA, livet går vidare. Sorgen över mammas bortgång är fortfarande svår och väver hela tiden in och ut sig i livets alla dimensioner. Städade ur ett skåp häromdan och där låg julgrejor som jag missat packa ner i jullådan. Hugget av smärta när den vanliga julplaneringen höggs av vid tanken på resan upp till Götet... En god vännina påminde mig om sorgeåret och den tanken tröstar nu när det känns som att sorgen aldrig kommer att bli lindrigare. Det blir hanterligare. Återigen är tiden min vän.
Saknaden kommer jag att få leva med resten av livet men smärtan BLIR lindrigare! Bara inte riktigt än...
Kära läsare! Trevlig mid-vecka på dig. Jag hoppas att du har en fin sensommartid.
Jag ska iväg och träna vilket också börjat komma tillbaka efter ett halvår av allt med mamma. Det är skönt att ta hand om mig igen. Det blir gym, simning och bubbelpool på Aq-va-kul. Tacksam!
Med ett saktmodigt och nedvarvat sinne blir det ett stilla avslut på inlägget med ett viskande, i höstsuset rungande
HajHaj!
Labels: dotter, Familj, Jag ville bara dansa, Kriminalitet, KRIS, Lotten, Lotten Säfström, Mamma, Nu har dansen börjat, Sydsvenskan, Utbrändhet