Wednesday, 1 October 2014

Äntligen säger jag - med en underton av sorg och skräck för alla som inte blir hörda.

   Idag flyttar en anhörig till mig in i ett stödboende för personer med dubbeldiagnos av beroende- och psykisk sjukdom.
   Det är med många år bakom oss av kämpande från släktens sida för dennes rättigheter. Under dessa år har vi många gånger gått med andan i halsgropen eftersom vår kära anhöriga brottats med många sinnes- och fysiskt nedbrytande situationer och detta längs en reellt livshotande väg.

   Många gånger har vi frågat oss om det är så att kunskapen om känslomässiga och psykiska sjukdomar verkligen kan vara så bristfällig.
   Att en person med så uppenbara svårigheter att klara ens det mest basala (mathållning, hygien, motion) blir lämnad till att leva i en helt ohanterlig vardag är häpnadsväckande.
   Att sedan beroendesjukdomen ständigt hotat att ta denna människas liv och att det trots detta odisputabla faktum inte sattes in vårdinsatser är ännu obegripligare.

   Genom mitt liv har alldeles för många avlidit trots att deras anhöriga kämpat för LVM, behandlingshem och till och med för fängelse å sina nära och käras vägnar. Men oftast har omhändertagandet uteblivit och alldeles för ofta har personen dött.
   Tyvärr vet jag nu personligen hur såna här 'ärenden' - läs MÄNNISKOR - bollas, hur den beroendesjuke INTE är navet i utredningarna utan hänger i en dödligt elektrifierad taggtråd ute i periferin, och hur minimal den praktikbaserade evidensen är.

   Mina föreläsningar handlar mycket om detta faktum -

1. Vi är pionjärer i utformandet av vårdplaner för personer med beroendesjukdomen.
2. Vi är pionjärer i att börja sätta fingret på beroendesyndrom som en dödlig sjukdom.
3. Vi är pionjärer i att fånga ungdomarna när vi ser att dom inte skräms av grava konsekvenser av användande av alkohol och de andra drogerna ger.
4. Vi är pionjärer i att ge beroendevård till kriminalvårdens klienter och interner som till 70% har beroendesjukdomen.

   Det är ju inte bara sitt eget liv beroendesjuka människor havererar!
   Anhöriga, närstående och brottsoffer beräknar man vara upp till 5 miljoner personer i Sverige!!!
   385 000 av dessa är barn!

   Vi tackar vår tursamma stjärna idag.

   För det handlar inte om att en enhetlig planering finns för vår älskade anhörig och alla dom som lider av samma problematik.

   Det handlar om tur... och däri ligger min underton av sorg och skräck i detta.

   Tårarna värker i min hals.

 

No comments:

Post a Comment