Låg och morgonfnulade på ditt och datt och så kom förstås tankar på Betåsen upp. Förstås eftersom jag flyger upp till Kramfors imorgon.
Minnen tittade fram från tiden innan alkoholen och dom andra drogerna helt tog över.
Sista avskedet av min morfar när jag hade en oerhört stark känsla av att jag visste att det var sista gången vi skulle se varandra i ögonen. Hur jag pussade honom på pannan där han satt i soffan på övervåningen i huset och hur dom andra fick ropa åt mig att skynda där dom stod på perrongen över ängen, över spåret och jag fick springa med värkande hals av gråten utan annat än ledsyn genom tårarna med dövade sinnen för brännässlorna som piskade mina vader. Rälsbussen kom och jag ville inte veta, ville inte bäva för den tid som komma skulle. Varken i hans eller i mitt liv. Intuitionen som var väldigt starkt trots att jag träffade honom efter det var den ändå sann. Sedan var han så pass senil att vi inte kunde kommunicera på det sätt jag kunde uppleva som att nå varandra. Och jag, jag hade börjat på min bana då. Rökte på balkongen, hade med mig hasch, hoppades innerligt att det skulle serveras alkohol i matrummet...
Då hade otiderna trätt in i mitt liv och hans bana led mot sitt slut.
En känsla av det som var så stark denna morgon. Kontrasten av den rena kärleken jag hade. Den upplevde jag ofta med morfar som var det svarta fåret i den sidan av vår släkt. Han som var som jag - en beroendesjuk person.
Identifikationen förstod jag till fullo först när jag blev nykter.
Tänk att denna anfäktelse, som slår så hårt i vårt samhälle, äntligen blir erkänd som en sjukdom. Äntligen blir det mer och mer känt hur verklighetsfrånvända vi är när vi får härja i vårt och andra människors liv.
Äntligen börjar det bli vedertaget att eftersom vi är så manipulativa och suger så mycket kraft från dom som står bredvid är det
HELT OK att skvallra på oss!
HELT OK att sätta stopp för oss!
HELT OK att sätta ner foten och vråla "Nu är det riktigt j-la bra!"
Mer än helt ok faktiskt - NÖDVÄNDIGT för att rädda sig och den beroendesjuke till värdiga liv!
Vi är nämligen så sjuka när vi använder alkohol eller andra droger att vi inte har förmåga att ens ana vad andra går igenom. Vad vi utsätter andra för. Empatin falnar helt i alkoholens bländande löften om att stärka och förgylla!
Min argumentation då var att om dom har problem med mig borde dom skaffa sig ett liv. Jag kastade all deras omsorg, kärlek och deras försök att värna om min välfärd till råttorna. Hela tiden. Även om jag ofta kunde spela på deras känslor för att vinna tid, pengar eller medberoende.
Vi har inte förmåga att sluta av egen kraft - det handlar inte om dålig moral eller brist på handlingskraft. Det handlar om sinnesförvirring på grund av berusningens dragningskraft som suddar ut prioritering av allt annat.
Beroendesjuka människor behöver bli stoppade - för sin skull, visst, men även för dom vars livskvalitet drabbas och mest av allt måste vi skydda barnen som är helt värnlösa i dessa miljöer och sammanhang.
Gränser ÄR kärlek.
Vi lovar och lovar att skärpa oss, sluta, göra förländringar men ingenting händer. Istället händer det att den beroendesjuke fortsätter och i värsta fall dör, och människorna runtomkring lider och lever liv som är stympade, med vanmaktens tärande eftersmak i sina själar.
Brottsoffren står kvar med förödelse där medmänsklighet borde fått råda.
Föreläsningar i Sollefteå! Intervjuer hägrar. SVT Mittnytt på plats. Det blir P4 Västernorrland spelaren framtill 2:07:28 och Allehanda. Lägger in länkarna sen :)
NBV Mittsverige, IOGT-NTO, Stiftelsen Bråviken och Sollefteå Kommun bjuder på inträdet! Varmt välkomna!
Se annons nedan.
Kära läsare! Jag önskar dig en härlig tid i höstens mylliga anda. Mysets årstider inträde välkomnas i år - har fixat mysigaste soffan nånsin :)
Nu ska jag träffa andra som är som jag och sen blir det njuta söndag med Krillet och vi ska träffa Älsklingen och åka för att fira hans moster som fyllt tre kvarts sekel! Det blir party det!
Med ett lövigt, sentimentalt längtande till Ångermanland och kärleksfullt avrundande av dagens inlägg rungar jag till med ett stillsamt leende och
HajHaj!
Labels: Alkohol, Beroendesjukdom, Brottsoffer, Intervju, Jag ville bara dansa, Lotten Säfström, När börjar egentligen dansen, NBV Mittsverige, P4, Säfström, Sollefteå, Studiecirkel, Sveriges Radio, SVT, Tacksamhet
