Kära läsare! Det var ett tag sen nu. Livet har varit fyllt av livet på livets villkor och annat utrymme har ej funnits. Jag är tacksam att jag har erfarenhet av att portionera min energi så att jag allt oftare lägger den där krutet behövs. Att blogga har fått ge plats åt att vårda relationer och hälsa.
Det har varit enorma svallvågor både i Krillets, Älsklingens och mitt liv. En vår av omvärderingar, utveckling, närmanden och avståndstagande.
Krillet har mest haft att göra med sin omvälvande tid som 13-åring och den fina utveckling hon gör med skolarbetet och även inom sin musikaliska skolning. Mycket av hennes vår har också handlat om både att börja frigöra sig och även markera sin kärlek till sina nära och kära och att också öva på sin förmåga att ta ansvar på egen hand. Mycket spännande och heeelt underbart att få följa med på hennes resa.
En annan sak hon gjort sedan ett år tillbaka är att vägra smartphone. Den hon fick sist ligger i skåpet och kommer troligtvis att ärvas av mig. Hon använder sin mormors gamla telefon med enbart nummerdisplay. Allt efter att hon sett den här filmen -
Look Up - Gary Turk
Det här är en del av vad hon värderar i sin daning till vuxenlivet. Detta verkar ha bidragit till ett ny/gammalt socialt rast-hänga-ihop i hennes skolklass - dom gör mer och mer grejor utan telefoner. Detta kan låta självklart men tydligen är skolorna inte måna om hur hämmande det är för barnens sociala utveckling när man låter dom sitta och surfa på raster istället för att öva sina sociala färdigheter. Det är ju faktiskt i skolan som det mycket av ungarnas träning i samspel sker. Särskilt den förmågan i arbetslivet. Ja,ja - vi får höja våra röster och hoppas på framtida regler som rättar till mobilanvändande i skolan.
Hon lär mig en hel del vårt älskade Krill - jag har också taggat ner min mobila data konsumtion :)
Min vår har förflutit med mycket återhämtning mellan dyningarna. Det är snart två år sedan mamma blev sjuk och hon lämnade oss för snart ett år sedan. Både före och efter mammas bortgång har det varit svårt att acceptera detta. Sorgen har varit stor och den har rört om i mycket. Det börjar lägga sig lite nu och sorgeåret är snart till ända. Saknaden kommer alltid att finnas kvar men den största chocken har börjat lägga sig. Tacksamheten över att mamma var just den hon var har tagit mer och mer mark.
Stort för mig i processen av tacksamhet är att mamma och jag fick vara med varandra under åtta år av mitt tillfrisknande från alkoholen och dom andra drogerna. Men hennes svåra tid i sjukdomens grepp och sorgeprocessen efteråt tog på mina krafter, mer än jag någonsin kunnat ana.
Mitt i detta blir jag anklagad, anonymt, för att jag inte skulle vara utbränd. Att jag inte skulle ha en utmattningsdiagnos. Tack och lov har jag alltid haft kontinuerlig och öppen kontakt med Försäkringskassan och mina vårdgivare så efter en granskning kunde alla parter konstatera att jag gjort precis som jag ska och jag har kunnat styrka mina förehavanden med dokumentation som jag varit petigt noga med att föra.
Mina böcker skrev jag långt innan jag fick min diagnos och att föreläsa någon timme då och då är inte att räkna som att jag skulle vara arbetsför. Egentligen skulle jag få vara i sysselsättning 5 timmar per vecka men det finns det inte på kartan att jag skulle orka...
Sedan är myten om att författare skulle tjäna pengar, just det - en myt. Gillou och Mankell samt Marklund kanske men resten gör inte det. Ungefär som att alla som spelar fotboll skulle vara mångmiljonärer...
Jag har ju låtit allt med böckerna vara ideellt så jag har verkligen inte tjänat något. Däremot har jag fått förmånen att resa för att föreläsa och prata om att det finns vägar ur missbruk samt, det som är min stora brand, att låta anhöriga veta att gränser är kärlek eftersom vi som har beroendesjukdom och är i ett aktivt missbruk är väldigt sjuka till sinnet och behöver sättas stopp för! Att upplysa närstående är väldigt viktig. Jag tycker att det är viktigast att nå de som finns runt omkring eftersom den aktiva missbrukaren oftast är för sinnesförvirrad för att kunna nås. Så på det sättet har jag tjänat oerhört mycket på att skriva dessa böcker.
Jag får se hur det går med översättningen av böckerna. De som hjälper till har kommit ganska långt sen får vi se när jag hinner ifatt med korrekturen ;) Jag har Försäkringskassan med på det tåget också och den här gången blir det inte ideellt utan Försäkringskassan och Skatteverket har kommit fram till att jag får starta enskild firma. Min diagnos är ju densamma men OM det blir så att böckerna skulle sälja mer än min nuvarande ersättning under t.ex. en månads tid då får jag ju inte ersättning från Försäkringskassan utan får leva på vad böckerna dragit in. Ja, det är spännande tider. Men det blir nog inget boksläpp förrän 2017 med mitt snigeltempo så här sitter vi lugnt i båten. Det känns i alla fall oerhört skönt att ha något meningsfullt att pyssla med när tid och ork finnes :)
Sedan hade anmälaren synpunkter på att jag reser och dyker.
Att resa och dyka får man också göra som utbränd - det finns inga hinder.
För övrigt så lider jag alltid av min diagnos och har egentligen aldrig semester - jag måste ständigt vara i återhämtning. Jag skulle göra vad som helst, och har försökt, för att bli av med den här diagnosen. Tro mig - så här låst av dagliga, aldrig upphörande utmattnings och stressymptom vill ingen människa behöva leva!
Jag är också tacksam att jag inte använt alkohol sedan 9 år, och att jag är nikotin- och spelfri sedan 4 år tillbaka. Det gör att jag kan vända och vrida på kronorna och har förmånen att kunna resa väldigt billigt. Jag har vänner utomlands som jag alltid kan bo billigt hos - med det är jag bortskämd, det kan jag hålla med om.
Sen har jag en tonårsdotter som gör revolt genom att inte vilja ha senaste modet :D - det blir en resa eller två bara på det!
Nu fick jag ur mig det. Jag har ju inte kunnat bemöta den här anmälan och det har varit jobbigt att ha det mellan öronen. Att ha rent mjöl i påsen har gjort den här processen hanterlig sedan finns det ju en risk för att råka ut för maktmissbruk (om man nu ska tro på vad det skrivs om i tidningarna ibland) men eftersom jag kört så raka rör med vård och myndigheter så har jag inte varit över sig orolig.
Jag är riktigt tacksam att jag lärt mig ett nytt sätt att leva där smussel, tissel och trassel har fått ge vika för hederlighet, samtal och öppenhet.
Sen så har vi Älsklingen. Jag kan inte gå in på detaljer men han har också haft en svår vår och det har varit viktigt för mig att stötta honom samtidigt som jag fått lära mig att ge honom utrymme. Min impuls drar mig till att försöka trolla bort alla hans bekymmer men så fungerar varken vår relation eller mitt tillfrisknande. Min empati går ut till honom och jag finns alltid här när han behöver mig. Men sanningen att säga så har jag nog varit "aningen" bärsärka skogsilsk mellan varven.
Han, och vi, har också varit oroliga för hans mamma som har genomgått flera komplicerade operationer de tre senaste veckorna och då har hennes barn med partners och barnbarnen haft våra hjärtan fyllda av hopp för hennes väl och ve. Tack och lov fick vi veta igår att allt ser bra ut. Hon är en härlig person och precis som Älsklingen är hon en aktiv föreningsmänniska - det hjälper nog på att hålla sig nära människor som brinner för samma värdegrunder. Ett gott föreningsliv förgyller livet ;)
Tacksamheten är stor mitt i alltihop. Tack och lov för det - annars hade jag väl blivit bitter.
Ja, det är mycket nu...
På resande fot och det känns tryggt - vad betyder det? Jo, det har uppstått en situation där jag inte känner mig trygg hemma just nu. Mycket kan härledas till de olika påhopp som min särbo och jag utsatts för den här våren.
Jag är arg och jätteledsen. Det handlar om oschyssta beteenden och även obehagliga telefonsamtal från personer som inte vill ge sig till känna. Roten till obehaget känns som att den slingrar sig på alldeles för nära håll. Jag gjort en helomvändning med mitt liv och jag behöver värna både om detta nya sätt att leva = mitt tillfrisknande och mitt och de minas välbefinnande.
Jag ska få distans till overklighetsupplevelsen som detta kaos väckt i mig. Jag riktigt upprörd över att jag ska behöva uppleva lättnad (grrr) för att åka ifrån vårt fina Malmö. Den stad där jag skapat ett hederligt liv med så fina vänner och bekanta och har så givande intressen och tolvstegsmöten.
Jag ser ändå med tillförsikt på framtiden. Jag ska kunna återvända hem i höst och tryggheten ska vara återställd, framförallt, för vår älskade dotters skull. Tills dess blir det mycket familj, syskon och släkt samt mina fantastiska vänner runt i landet - alltså människor som vet vem jag är.
Det var skönt att skriva av mig här igen. Det har verkligen inte funnits utrymme för detta i dessa turbulenta tider.
Kära läsare! Jag önskar dig en sommar fylld av det du älskar med sommar - kanske är det glass, kanske är det solstolen i skuggan, kanske blir det många, långa och svalkande bad. Gör en fin sommar och hoppas vi ses igen :)
Stor kram till den som vill!
Med ett fridfullt, blomsterprytt och vågskvalpande rungande rundar jag av dagens inlägg med ett hjärtligt och hoppfullt
HajHaj!
Labels: dotter, Jag ville bara dansa, Kriminalitet, Lotten, Lotten Säfström, Mamma, Missbruk, Missbrukare, Nu har dansen börjat, Säfström, Tacksamhet, Tillfrisknande, Tolvstegsmöte, Utbrändhet