I brist på förmåga att relatera till andra människor,
vilket är ett urbehov,
så gav berusning mig en kemisk upplevelse av den känsla
som gemenskap på riktigt borde fått frambringa.
Därför kunde jag använda t.ex. alkohol ensam och ändå känna mig i gott sällskap.
Även när jag var med andra var det ändå ruset som var min trygga sfär -
jag kunde inte uppleva gemenskap fullt ut, såsom jag fått ynnesten att känna den,
iallafall allt som oftast nuförtiden.
Jag hade aldrig den förmågan.
Eftersom tillhörighet är ett mänskligt urbehov
så följde jag impulsen av att använda utan förmåga att göra sunda val.
När jag var aktiv i min beroendesjukdom tänkte jag aldrig på mig själv -
hade jag kunnat det hade jag ju tagit hand om mig.
Jag tänkte bara på drogen -
hur jag skulle skaffa mer,
hur jag skulle få använda ifred,
hur jag skulle dölja och gömma detta för de som kunde hota
att jag fick vara i den konstgjorda upplevelsen av gemenskap.
Jag hade en upplevelse av att inte höra till sedan mina första minnen.
Det handlade om att drogen, kicken av besattheten,
fick mig att känna ett kemiskt substitut
istället för
att lära mig äkta tillhörighet.
Jag hade knappt några minnesluckor av mina 25 år i tungt alkoholmissbruk.
Jag höll mig i en stadig fylla
(och växlade med annat när kroppen i perioder inte tålde mer "lösningsmedel").
För mig var berusningen metoden att hålla lidandet
av upplevelsen av utanförskap stången - till varje pris.
Ruset, den kemiska tillhörigheten,
övertog till och med min föräldrainstinkt och självbevarelsedrift.
Missbruk är egentligen ett utdraget självmordsförsök
som skadar så många andra människor under processen.
Jag har skrivit om detta i mina böcker
"I Only Wanted to Dance" och
"Now the Dance has Begun" - de finns också på svenska.
Det här är min erfarenhet.
Den har lett mig till att skriva en affirmationsbok för barn
"21 tankar i en enorm liten om att bli stor inombords".
Många barn är som jag var,
med föräldrar som det inte finns något ont i.
Men mina föräldrar hade inte själva förmågan att lära ut anknytning och tillhörighet.
Jag upplevde aldrig samhörighet med andra
och i och med det blev min självkänsla och självkännedom låg.
Förmågan att relatera till mig själv och därmed andra var outvecklad.
Tillhörighet är en bristvara hos alltför många barn idag.
Vi har sällan förmågan att upptäcka dessa barn
eftersom de på ytan säger oss något annat.
Prestationen i att visa ett obekymrat yttre
smittade till mig som kom från ett hem färgat
av mina föräldrars långa arbetsdagar
plus deras egen oförmåga att prata om känslor.
För andra barn är det som smittar av sig
det tabubelagda, tystnaden,
det tabubelagda om vad som egentligen händer därhemma.
Dessa barns hemligheter fortsätter oftast att vara hemliga.
Vuxna tar flera år att vända. Jag vet!
Jag brukar säga att en månad för en vuxen, för oss,
är som ett halvår för ett barn.
Vi kan inte fortsätta att vänta in barnets egna vuxna.
Vi behöver ge de kommande tre - fyra generationerna
en chans till en ny grundtillhörighet.
Alltför många barn går hem och är osedda.
Alltför många vuxna har inte själva fått en sun doch stabil
socio-emotionell grund att stå på i sin egen uppväxt.
Jag hoppas att genom att offentligheten tar över
denna inre utbildning
om att bli stor inombords
tror jag helt och fullt på att vi kommer att utvecklas och stärkas som samhälle.
Så kommer vi att vända en trend av vilsenhet
till samverkan mellan medborgare.
Förutom den breda befolkningens hälsa inombords
så finns också risken för missbruk av främst alkohol men också andra droger
att beakta i detta att ge barnen
en stadigare grund att bygga sina liv och identiteter på.
Istället för som jag gjorde -
att välja drogen till min bästa "vän".
Jag hoppas att "21 tankar i en enorm liten bok om att bli stor inombords"
kan göra att fler barn och unga blir förmögna
att välja människor till sina bästa vänner.
Tack för ordet!
Varsågod att höra av dig för att utbyta tankar och även om du är intresserad av mina böcker!